Lilla Lea

Idag var det dags att klippa klorna igen. Och kors i taket... Det gick faktiskt väldigt smärtfritt. Hon skakade och sparkade men inte alls lika mycket som vanligt. Vi måste nog vara med båda två nu några gånger när vi klipper, så att det värsta går över. Men nu finns det hopp om liv igen i alla fall.

Det har varit mycket bonusmamma den här veckan =) Men det tycker hon ju om. Finns inget som går upp mot att träffa Jenny! Men det förstår jag, för där får hon göra precis som hon vill. Det är väldigt jobbigt och frustrerande för min del. Jag tycker faktiskt att jag själv är väldigt konsekvent och duktig när det gäller min hund, men där blir liksom allt förstört. Och om vi är hemma hos J och P samtidigt som Lea är där så känner jag verkligen hur hon hatar mig. Lea alltså. Hon är van att få hoppa upp i soffan, få mat vi bordet och hon blir alldeles stressad för det är ingen som tvingar henne att ligga ner och slappna av ibland. Och om man inte gör det så blir hon som sagt så stressad och vallig, måste kliva upp hela tiden och kolla så allt och alla är kvar där  hon sist lämnade dem. Men så får man inte göra hemma. Utan när det inte händer något så missar man faktiskt ingenting om man ligger still och tar det lugnt. Och mat vid bordet har hon aldrig någonsin fått av oss för det sist jag vill ha är en hund som tigger. Det är nog svårt att komma ifrån det helt och hållet när man har en så matglad hund som vi har men vi har aldrig någonsin gjort något för att uppmuntra det beteendet. Och i soffan och sängen får hon sällan och aldrig vara. Jag sitter gärna och myser med henne på golvet men soffan vill jag ha hund- och hårfri. Och det är väl inget märkvärdigt med det.

Aja, det jag vill komma fram till är i alla fall att det är väldigt svårt att säga ifrån när man ser hur mycket Lea trivs och hur mycket hon tycker om Jenny. Men jag antar att säga ifrån är ett ganska billigt pris att betala för att fortsätta ha en lydig och icke-stressad hund.